Tonsillit
BITTRA MANDLAR av Carl-Åke Tevell
Hundens sjukdomar fick under senare delen av förra århundradet en
ökad uppmärksamhet. Tidigare när jakt- och brukshundar dominerade
var det vanligare att se till bruksvärdet, och utslagning var
vanligare än behandlig av svåra fall. I takt med medicinens och
kirurgins utveckling har försäkringsverksamheten nog bidragit till
en förändrad syn på sjukdomskomplexen. Tidigt talade man om
”rundsmörjning” av patienter. Det innebar att de vanligast förekommande
symtomen, som dessutom förekom samtidigt, rörde ögon, öron och
analsäckar. Vid noggrann genomgång av patienterna kunde man inte
undgå att notera att svullna halsmandlar ofta kunde konstateras hos
de här fallen.
Jag har svårt att förstå varför ingen annan då insåg den
centrala roll, som giftkomplexet i tonsillerna spelar för hälsan.
När jag började skriva om mina erfarenheter möttes jag av ett
ramaskri från etablissemanget. En artikel om kronisk tonsillit, som
jag 1981 smög in i Hundsport blev nedgjord, och den aktuelle redaktören
hotades med avsked. Reaktionen var ofattbar. Det kan vara svårt att
tro, att så många sjukdomar har en så enkel bakgrund. För den
enskilde djurägaren gäller det stora kostnader och mycken oro.
Utslaget på hela hundklientelets veterinärkostnader rör det sig
om 30-50 %. Det gäller de stora operativa ingrepp, som så småningom
måste göras till följd av tonsilliten. Det gäller också de
medicinska symtombehandlingarna, som ökar ju fler sofistikerade
preparat, som läkemedelsindustrin står till tjänst med. I dag får
vi dessutom räkna med att ett flertal bakterier är resistenta mot
antibiotika. Lokalbehandlingar är egentligen bara rätt medan
grundsjukdomen bekämpas. Men hur skall en veterinär utan stor egen
erfarenhet ställa sig, när vi har så mycket tvärsäkert
tyckande. Vi har nu så stort material opererade fall och sådana,
som enbart behandlats medicinskt, att veterinärförbundet borde
reagera och försöka utvärdera olika behandlingsresultat.
När jag skrev om tonsillsjukdomarna i Avance 1993 hade jag ca 7 000
tonsillektomier bakom mig och mycket har jag hunnit med sedan dess.
Jag har alltså en omfattande kunskap kring vad jag här ska belysa,
och mina teorier måste också anses väl underbyggda. Om man inte
idiotförklarar alla djurägare med champions och dubbelchampions,
som tror på operation, så är det ofattbart, att jag fått göra så
många.
Sjukdomsbilden är oerhört varierande, eftersom den kroniska
infektionen i mandlarna kan uppehållas av i stort sett alla
sjukdomsalstrande bakterier. Och organet sitter på alla typer av
hundar med ärftlig, stor eller liten motståndskraft. Det finns
tydlig genetisk bindning. Jag anser att mycket talar för att
immunsystemets tillstånd är viktigt. Olika miljöer, konditionsläge
och näringstillförsel är faktorer i sammanhanget. En del veterinärer
är övertygade om, att kemiska tillsatser till torrfoder kan vara
orsak till kronisk tonsillit genom giftverkan på immunsystemet.
Första tecknen man ser vid
befarad kronisk tonsillit är olika slemhinnereaktioner. Vi ser
rinnande ögon, röda tandhalsar, tandsten, förhuds-slidkatarr, öronklåda,
eksemtendens och analklåda på grund av en tarmkatarr.
Analsäckarnas utförsgångar ligger vid ändtarmens mynning.
Vid patientens försök att lindra irritationen, som tarmkatarren
ger runt analöppningen slickar eller hasar han på baken och gångarna
svullnar ihop. Säckarna blir så småningom sprängfyllda, och
bakterier kan vandra in eller tillföras vid spolning. Även
om det bildats fistlar brukar besvären försvinna efter en
tonsillektomi, och man slipper en lokaloperation.
Reumatiska skador med mycket tidigt ont i lederna, "växtvärk",
"ledgångsreumatism" som i folktraditionen kopplas med
"hjärtfel", ser man ofta. En del raser som t.ex. tax får
ryggbesvär.
Den kroniska bakterieförekomsten i tonsillerna är i regel, enligt
min åsikt en följd av oklok avel, felaktig mat och miljögifter.
"Snälla bakterier" är nödvändiga för den symbios, som
vi bröt, när överkulturen ändrade vårt samband med naturen.
Hunden äter gärna avföring och når då, i bästa fall, en
bakteriologisk jämvikt. Jämför nu med de ytterligheter vi
upplever med giftbakgrund, t ex dioxiner i havsvattnet, som förorsakade
fiskdöd, och notera övergödningen i naturen med onormalt stor förekomst
av blåalger, så kan man försöka förstå sammanhangen.
Resultatet av den allmänna
"blodförgiftning" som bakterierna i mandlarna åstadkommer,
blir en hämning och skada på alla körtlar i kroppen. Magsaftskörtlar,
hypofys, sköldkörtlar, bukspottkörteln, njurar, binjurar, lever,
könskörtlar, hela uppsättningen påverkas. Bildas det inte
tillräckligt med saltsyra, för att ta ett exempel, behandlas bland
annat inte proteinerna i magsäcken, och i tarmen med syrefattig
miljö ökar tydligen den anaeroba förbränningen med ännu större
giftalstring som följd.
Jag har på 599 fall i följd med kronisk tonsillit, vilka jag
opererade, undersökt ett antal faktorer i urinen. I serien visar
det sig att mängder av skadade njurceller förekommer. Hämmade
eller skadade celler i den arbetande njurbarken fungerar inte och
kan inte koncentrera urinen. Viktiga ämnen som protein läcker ut,
när bakteriegifterna, endotoxinerna, tillräckligt länge och
intensivt förorsakat skada. Denna sjukdom har ofta dokumenterats i
den vetenskapliga litteraturen.
Urinens surhetsgrad visade i mer än 30 % en stegring från normala
6 till 7-9 och vassa saltkristaller fälls då ut och ger ibland
impuls till att tömma blåsan genom sin mekaniska påverkan. Även
bestående skada i blåsans slemhinna kan påvisas. Det kan med skäl
förmodas, att saltkristallerna kan bakas samman till grus och
stenar och ge det ganska vanligt förekommande stoppet i urinflödet
genom penis.( Observera, att detta även och i kanske ännu högre
grad gäller katt, som jag också ofta opererar)
Fertiliteten sjunker,
vilket tyder på att ovarier och testiklar även skadas. Vid förlossning
har vi tydligen låg koncentration av hormonet oxytocin, som ger
sammandragning av livmoderns muskler. Utdrivningen blir dålig och
kejsarsnitt måste ofta göras. Om äggstockarna eller testiklarna påverkats
befruktas ibland endast ett ägg, och får tiken bara en valp måste
det i regel göras kejsarsnitt. Här är det självklart tycker jag,
att både dålig fertilitet och brist på utdrivningshormon orsakas
av bakteriegift från tonsillerna. Jag tror inte på teorin,
att ett ensamt foster ger dålig stimulans till ökning av
utdrivningshormon.
Hos hane är det prostata,
som skadas. Jag har funnit en onormalt stor förekomst av
prostatainflammationer i mitt material, och här kan man också
misstänka en bakterietransport från halsmandlarna via blodkärlen.
En onormalt frekvent rubbning i sköldkörtlarnas hormonbalans har
jag konstaterat genom blodprov.
Det är inte ovanligt att valpar föds med missbildningar, som är
svåra att förklara. Eftersom vi ser så många förändringar och
skador vid tonsilliter, är det inte osannolikt att även den
genetiska koden kan påverkas. Jämför här de missbildningar, som
läkemedlet neurosedyn orsakade hos människa. Läkemedlen är ju
ett slags riktade gifter. Allt ifrån missbildning till eksem kan få
en förklaring som följd av tonsillinflammation. Vårt bekymmer är,
som jag nämnde i början av artikeln, att sjukdomen ger en mycket
oklar symtombild hos individen. Jag har inte alls talat om
tonsillerna själva. Enligt min erfarenhet är det svårt att ställa
diagnos på kronisk tonsillit utan att ta hänsyn till hela
symtombilden. Ligger hela tonsillen ute ur sin ficka är det lätt,
men så är inte ofta fallet. Cellernas livstid är kort. Nya celler
måste till och fungerar inte, för att ta ett exempel, matsmältningen
finns det inte några reservdelar. Tänk på det gamla påståendet
att ”eksem kommer från magen”. Hela individens alla processer
drivs med hormoner i stort sett, och då är det ju inte så
underligt, att ett ”Tevellkomplex” kan se ut hur som helst.
Operationen verkar vara mycket enkel, men rymmer många fallgropar.
Det, som väl mest gjort djurägarna misstänksamma mot resultaten,
är dåligt utförd kirurgi. Operationen är svår och det är lätt
att rester av tonsillerna blir kvar, och då förbättras inte
tillståndet för hunden nämnvärt.
Att mandlarna är
livsviktiga är sannolikt fel. De var kanske bra att ha på
grottstadiet, före miljöförsämringen, och när risken för
smittor var minimal. En
undersökning ganska nyligen har visat vad som sker vid ofta
upprepade infektioner. Resultaten där är liksom skräddarsydda för
kroniskt förekommande bakterier i tonsillerna. Patienten klonar
enorma mängder med antikroppar vid en akutisering, och sker detta
ofta uppkommer en överkänslighet mot egna antikroppar, en
autoimmun reaktion. En allvarlig följd är ledskador, vilket förklarar
varför ett tidigt symtom är ömma leder och oftast boghälta.
Det är trots allt självklart, att det inte är en idealisk åtgärd,
att ta bort ett organ. Jämför vi med ett ingrepp som kastration
hos häst och hund, är det däremot ett dåligt argument att säga,
att man inte ska ta bort ett fungerande organ. Halsoperationerna är
också praktiska åtgärder, och vi har inte hittills sett en undersökning,
som påvisat några bestående skador vid rätt utförd kirurgi.
Hundens korta livstid gör, att vi inte kan göra en jämförelse
helt ut med människans tonsilliter. Man får välja mellan ofta
utsiktslös medicinsk behandling och ett resolut avlägsnande av ett
organ. Efter en operation ses ofta en mirakulös förbättring, som
kan bero på, att själva ingreppet ger en positiv effekt, och vi får
ibland nöja oss med, att inte hunden nu ständigt försämras.
Infektionskällan är ju borta. Skadornas omfattning beror dels på
bakterietyp och dels på hur länge sjukdomen fått grassera. Det vi
kanske inte tänker på är, att det inte är alla, som får kronisk
tonsillit. Infektionerna skall normalt klaras av. De patienter, som
måste opereras, blir naturligtvis även i fortsättningen sjuka,
men då hjälper medicinsk behandling bättre. Jag har med mycket
gott resultat tonsillektomerat 4-månaders valpar, men även 5-10-åriga
hundar har svarat bra. Sena tonsillektomier har jag oftast hos bra
jakt- eller brukshundar. Det torde vara deras höga kondition, som hållit
symtomen borta, tills åldrandet sätter in. Jag vill särskilt
framhålla, att det är på dessa åldrande hundar i sina bästa år,
som jag får de bästa resultaten. Spårsinnet, skallet och rörelserna
förbättras påtagligt. Inte minst har fertiliteten påverkats.
Jag har många fall, där
tikarna nu först efter en tonsillektomi fått kull.
När det gäller själva operationen är den rätt utförd mycket
odramatisk. Det blir inga eller obetydliga blödningar och jag själv
har inte haft ett enda dödsfall, sedan en norsk patient för femton
år sedan trots strängt förbud direkt efter operationen gav sig iväg
på den långa resan hem. Trots min höga ålder opererar jag
fortfarande i Stockholm och på olika håll i landet, så mina unga
kolleger borde alla kunna lära sig tekniken.
Mitt slutliga råd är, att ni själva skall lära er symtombilden
och inte tveka att konsultera specialister på området eller begära
remiss. Operation av halsmandlarna har för den upplyste hundägaren
blivit "ett måste", när andra behandlingar är resultatlösa,
men den bör göras i ett tidigt skede. Intressant är att livslängden
då synes öka.
Det vore säkert klokt att undersöka, vad som ligger bakom alla de
symtom med personnamn som dyker upp där rubbningar i hormon- och vätskebalansen
figurerar. Mycket skulle täckas in av giftsyndromet - "Tevellsyndromet".
Artikeln
är kopierad från Kennel
Tango Time's hemsida Copyright