Rasstandard
Standard för Leonberger. Grupp2 - FCI nr 145
Originalstandard 1996-01-04
FCI-standard 1996-01-04; tyska SKKs standardkommité 1996-06-18

URSPRUNGSLAND/HEMLAND:
Tyskland
ANVÄNDNINGSOMRÅDE:
Vakt-, sällskaps- och familjehund
FCI-KLASSIFIKATION:
Grupp 2, sektion 2.2
BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Mot slutet av 1830- och början av 1840 -talen korsade Heinrich
Essig, rådman i Leonberg utanför Stuttgart, en svart-vit
newfoundlandstik med en sk "barry-hane" från klosterhärbärget
Grosser St. Bernhard. Senare användes även en pyrenéisk bergshund.
Resultatet blev mycket stora hundar med övervägande lång, vit päls.
Essigs mål var att få fram en lejonliknande hund. Lejonet är det djur
som finns i staden Leonbergs stadsvapen. De första hundar som verkligen
kallades för Leonberger föddes 1846. Dessa hundar förenade i sig de
främsta egenskaperna hos de raser de här- stammade från. Redan en
kort tid därefter dom många av dessa hundar från Leonberg att säljas
över hela världen som statussymboler.
Mot slutet av 1800-talet hölls rasen i Baden-Württemberg företrädelsevis
som gårdshund. Dess vakt- och dragegenskaper var mycket uppskattade.
Under de båda världskrigen och i efterkrigstidens nödår minskade
antalet avelsdjur dramatiskt. Idag är Leonberger en utmärkt
familjehund, som uppfyller alla krav dagens moderna liv kan ställa på
den.
HELHETSINTRYCK:
I enlighet med sitt ursprungliga användningsområde skall Leonberger
vara en mycket stor, kraftig och muskulös, men samtidigt elegant hund.
Rasen kännetecknas av en harmonisk kroppsbyggnad och ett självmedvetet
och lugnt men samtidigt livligt sätt. I synnerhet hanhunden ska vara
imponerande och kraftfull.
MÅTTFÖRHÅLLANDEN:
Mankhöjd/kroppslängd: 9:10. Bröstdjupet skall motsvara ca 50% av
mankhöjden.
UPPFÖRANDE/KARAKTÄR:
Som familjehund under dagens boende och levnadsförhållanden skall
leonberger vara en trevlig kamrat, som utan problem kan tas med överallt
och som utmärker sig genom utpräglad barnvänlighet. Rasen skall
varken vara skygg eller aggressiv. Som sällskapshund skall rasen vara
en behaglig, följsam och orädd följeslagare i alla situationer.
Till de karaktärsegenskaper som krävs hör framför allt:
- Självsäkerhet och suverän oberördhet,
- Måttligt temperament (har även leklust),
- Bredvillighet att underordna sig,
- god inlärningsförmåga och uppmärksamhet,
- opåverkad av ljud.

Leonberger |

New Foundland |

S:t Bernhard |
HUVUD:
Huvudet skall som helhet vara mer djupt än brett och snarare långsträckt
än kompakt. Förhållandet
skall vara ca 1:1 mellan nosparti och skalle. Huden på huvudet
skall genomgående vara stram, utan pannrynkor.
Skallparti:
I profil och framifrån sett skall skallen vara föga välvd. Skallens
grovlek skall vara i proportion till rygg och extremiteter; den får
dock inte vara tung.
Bredden vid skallens bakre del skall inte vara påtagligt större än
vid ögonen.
Stop:
Stopet skall vara tydligt markerat men måttligt sluttande.
Nostryffel:
Nostryffeln skall vara svart.
Nosparti:
Nospartiet skall vara ganska långt. Det skall inte vara spetsigt.
Nosryggen skall vara jämnbred. Den skall inte vara konkav utan hellre lätt
välvd (sk ramsnos).
Läppar:
Läpparna skall vara strama, svarta och med slutna mungipor.
Käkar/ tänder:
Käkarna skall vara kraftiga med ett perfekt, regelbundet och fulltaligt
saxbett. (Avsaknad av M3 tolereras.) Tångbett är tillåtet. Det skall
inte finnas någon "insnörning" i underkäken vid hörntänderna.
Kinder:
Kinderna skall endast vara svagt markerade.
Ögon:
Ögonen skall vara ljus- till mörkbruna, ju mörkare desto bättre. De
skall vara medelstora och ovala. De skall varken vara djupt liggande
eller utstående. De skall ej heller vara för tätt eller för brett
placerade. Ögonlocken skall inte synas. Den synliga ögonslemhinnan
skall inte vara röd.
Öron:
Öronen skall vara ansatta högt men ej för långt bak. De skall vara hängande,
medelstora, åtliggande och fylliga.
HALS:
Halsen skall mjuk övergå i manken. Halsen skall hellre vara lång
än kort. Den får inte ha lös hud eller hakpåse.
KROPP:
Manke:
Manken skall vara markerad, i synnerhet hos hanhunden.
Rygg:
Ryggen skall vara stram, plan och bred.
Ländparti:
Länden skall vara bred, kraftig och välmusklad.
Kors:
Korset skall vara brett, ganska långt och mjukt avrundat med en
flytande övergång i svansansättningen. Hunden får absolut inte vara
överbyggd.
Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara bred, djup och nå minst till armbågen. Den
skall inte vara tunnformad utan snarare oval.
Underlinje:
Buken skall endast vara lätt uppdragen.
Svans:
Svansen skall vara rikligt behårad. I stående skall svansen hänga
rakt ner. I rörelse skall den endast vara lätt uppåtböjd och helst
inte bäras över rygglinjen.
EXTREMITETER:
Dessa skall vara mycket kraftiga, i synnerhet hos hanhunden.
FRAMSTÄLL:
Frambenen skall vara raka. De skall vara partiellt ställda, inte
marktrånga.
Skulderblad/överarm:
Dessa skall vara långa och tillbakalagda. Vinkeln dem emellan skall
inte vara alltför trubbig. De skall vara väl musklade.
Armbåge:
Armbågarna skall vara tätt åtliggande.
Mellanhand:
Mellanhanden skall vara kraftig och fast. Framifrån sett skall den vara
rak och från sidan sett nästan lodrät.
Tassar:
Framtassarna skall peka rakt fram (de får varken vara inåt- eller utåtvridna).
De skall vara rundade och väl slutna med väl välvda tår och svarta
trampdynor.
BAKSTÄLL:
Bakbenen skall bakifrån sett inte vara för tätt ställda utan
parallella. Hasor och tassar får varken vara inåt- eller utåtvridna.
Sporrar på bakbenen skall tas bort.
Lår:
Låret skall vara ganska långt, snedställt och försett med kraftig
muskulatur.
Knäled:
Lår och underben skall bilda en tydlig vinkel.
Has:
Hasorna skall vara kraftiga. Vinkeln mellan underben och mellanfot skall
vara tydlig.
Tassar:
Baktassarna skall vara framåtriktade. De skall vara något avlånga,
med välvda tår och svarta trampdynor.
RÖRELSER:
Rörelserna skall vara vägvinnande, långsträckta och parallella i
alla gångarter, med god steglängd fram och gott påskjut bak. Benen
skall föras på en rak linje i skritt och trav, såväl framifrån som
bakifrån sedda.
PÄLS:
Pälsstruktur:
Pälsen skall vara medelmjuk till grov, lång och riklig, åtliggande
och får aldrig dela sig. Trots en tät under ull skall man kunna ana
kroppens konturer. Pälsen skall vara rak men lätt vågig päls är
dock också tillåten. På hals och bröst skall - i synnerhet hos
hanhundar - pälsen bilda en man.
Frambenen skall vara försedda med fanor och det skall finnas
ordentliga byxor på bakbenens baksida. Svansen skall vara försedd med
rikligt med päls.
Färg:
Lejongul, röd, rödbrun; även sandfärgad (blekt gul, cremefärgad)
och alla kombinationer därav, dock alltid med svart mask. Svarta hårspetsar
är tillåtet. Hundens grundfärg får dock inte verka svart. Ljusare
nyanser i grundfärgen får förekomma i pälsen på svansens undersida,
halskråset samt behängen på fram- och bakben, men får inte vara så
avvikande att de stör harmonin med pälsens grundfärg. En liten vit bröstfläck
eller smal strimma på bröstet tolereras, liksom vita hårstrån på tårna.
STORLEK/VIKT:
Mankhöjd:
Hanhundar: 72-80 cm (idealhöjd 76 cm) Tikar: 65-75 cm (idealhöjd 70
cm)
FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden avvikelse.
DISKVALIFICERANDE FEL:
- Skygga och aggressiva hundar.
- Svåra anatomiska fel (t ex stark kohasighet, markerad karprygg, påtaglig
svankrygg, extremt utåtvridna framtassar, helt otillfredsställande
vinklar i skuldra, armbåge, knä eller has).
- Tandbortfall (undantaget avsaknad av M3), överbett och underbett,
andra bettfel.
- Mankhöjd som underskrider den i standarden föreskrivna.
- Kraftigt ringlad svans; alltför högt ringlad svans.
- Päls som är lockig eller krullig.
- Felfärgade hundar (brun med brun nostryffel och bruna trampdynor,
black & tan, svart, silver färgad, viltfärgad)
- Total avsaknad av svart mask.
- Brun nostryffel och bruna trampdynor.
- Kraftig pigmentförlust på läpparna.
- Ögon utan något brunt.
- Alltför stora inslag av vitt i pälsfärgen (på tårna upp över
på mellanhanden, bröstfläck som är större än en hand, vitt på
andra ställen).
- Entropion, ektropion
TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och
normalt belägna i pungen.
|