Armbågsledsarthros

Bra information finns att läsa på Svenska Kennelklubbens sida.

Med armbågsledsartros menas en onormal

förslitning av ledbrosket i armbågsleden.

Denna förslitning ses oftast inte på röntgenbilden,

men ger upphov till benpålagringar,

vilka kan urskiljas relativt tydligt.

Pålagringarna

tilltar och förändrar leden så länge den

onormala förslitningen pågår.

Avläsningen av

röntgenbilder av armbågar går framför allt ut

på att utvärdera om det föreligger benpålagringar

i lederna och om så är fallet registreras

omfattningen av dessa.

Orsaker till armbågsledsartros

En av orsakerna till förslitningen av ledbrosket

och de senare uppkomna pålagringarna, är

olika typer av tillväxtrubbningar i och runt

leden.

Dessa rubbningar utvecklas under

hundens uppväxttid och kan sällan påvisas före

3,5 månaders ålder.

Gemensamt för de olika

tillväxtrubbningarna är att små men väsentliga

delar av ledbrosket inte utvecklas normalt

eller att det skadas pga. rubbad utveckling i

omgivande benvävnad.

Den vanligaste rubbningen förekommer på

armbågsbenets spets, i den nedre, främre

delen av ledhålan.

Detta kallas fragmenterad

processus coronoideus, FPC (i engelsk litteratur

FCP).

Den näst vanligaste rubbningen förekommer

på överarmens inre ledrulle, nästan mittemot

den plats på armbågsbenet där FPC kan förekomma.

Ledbrosket har där förtjockats, har

sprickbildningar och är ibland helt lossnat från

underliggande ben.

Detta kallas osteochondrosis

dissecans, OCD.

En tredje relativt ovanlig tillväxtrubbning har

varit känd sedan länge hos bl.a. schäferhundar.

Genom en ofullständig förbening av armbågsbenets

tillväxtlinje i den övre delen av ledhålan

lösgörs en relativt stor bendel som är väl synlig

på en röntgenbild av leden.

Detta kallas ununited

processus anconeus, UPA ( eng. litt. UAP ).

Ledbroskdefekter kan även ses i andra delar av

leden men är ovanliga.

Vanligt förekommande samlingsbegrepp för

ovanstående olika typer av utvecklingsrubbningar

är osteochondros (benbroskskada, degeneration)

eller armbågsledsdysplasi (felaktig

utveckling av armbågsleden).

Det bör observeras att det enbart är UPA, som

är lätt att identifiera på en röntgenbild.

Den

vanligaste defekten, FPC, är oftast mycket svår

att urskilja. Till skillnad från metodiken vid avläsning

av röntgenbilder av höftleder där man

direkt bedömer det eventuella felet i utvecklingen

av leden och sedan separat anger hur

stora pålagringar som tillkommit (artrosgrad),

är det när det gäller armbågsleder oftast endast

möjligt att avläsa om det föreligger benpålagringar

och sedan gradera dessa.

Hos hundar

med tydliga kliniska symtom (bl.a. hälta) på

grund av defekter i armbågsleden ses benpålagringar

vid röntgenundersökning tidigast

inom 1 månad efter det att de första symtomen

på en ledskada har uppmärksammats.

Tyvärr ger inte graden av artros någon säker

upplysning om hur allvarlig den ursprungliga

defekten i leden är, speciellt inte hos äldre

hundar, eftersom artrosen ökar med åldern

och även är starkt beroende av det sätt hunden

motioneras på.

Drabbade raser

Armbågsledsartros har de senaste 30 åren

uppmärksammats och diagnostiserats hos

hundar av många raser.

Liksom vid HD är

armbågsledsartros vanligare hos storvuxna

raser och utgör ett problem för ett antal av

dessa.

För några av de mest utsatta raserna är

det en vanligare orsak till hälta än HD.

Sedan början av 1980-talet har förekomsten

av armbågsledsartros kontrollerats hos berner

sennenhund och rottweiler.

Fr.o.m. 1998

sker central registrering för samtliga raser.

Arvbarheten har visats ligga i nivå med eller

strax under den som gäller för HD.

Gradering

Vid den centrala granskningen av röntgenbilderna

graderas armbågsledsartros enligt

följande skala, som nu också används internationellt:

0 inga påvisbara förändringar

I lindriga benpålagringar, upp till 2 mm

II måttliga benpålagringar, 2 - 5 mm

III kraftiga benpålagringar, över 5 mm

I de fall man helt säkert kan ställa diagnosen

FPC, UPA eller OCD graderas dessa som III

oavsett pålagringens storlek Något säkert

samband mellan graden av benpålagringar

och smärtsymtom finns inte, men unga hundar,

med måttliga eller kraftiga pålagringar,

visar ofta stelhet och hälta, framför allt efter

hård motion.

Symtom hos hundar med armbågsledsartros

Många hundar med lindriga pålagringar konstaterade

efter 1 års ålder visar inga tecken på

smärta (hälta).

De hundar som är halta bör

undersökas av veterinär.

I ett tidigt skede,

innan leden har fått stora förändringar, finns

förutsättningar för att ett kirurgiskt ingrepp

ska göra hunden besvärsfri.

Operationens

syfte är att avlägsna alla eventuella lösa ben/

broskfragment samt att i förekommande fall

korrigera nivåskillnader i ledens belastningsytor.

En led som redan har pålagringar blir dock

aldrig fri dessa.

Pålagringarna ökar ofta något,

även efter en lyckad operation. Hundar med

lindriga symtom och som opereras tidigt

brukar dock kunna bli besvärsfria om de inte

hålls i alltför högt hull och inte ansträngs

kraftigt, såsom vid draghundsarbete eller

hård brukshunds- eller jakthundsträning.

När

hundarna är halta och har stora förändringar

i lederna blir operationsresultatet osäkrare.

Oftast får man i stället inrikta sig på att försöka

få hunden besvärsfri genom viktminskning,

ändrad motion och eventuellt även genom

att ge smärtstillande medel.

Vid kroniska,

grava hältor som inte svarar på behandling

kan av djurskyddsskäl avlivning vara den

enda utvägen.

Bedömning av hundens

lämplighet för avel

Vetenskapliga studier visar att utvecklingen

av armbågsledsartros hos de undersökta raserna

till stor del är ärftligt betingad.

Mycket

återstår dock att studera, som skillnader i

arvbarhet mellan olika raser och värdet av

en formaliserad avkommebedömning och

uträkning av s.k. avelsindex.

Som en generell

rekommendation gäller att endast hundar utan

artrosförändringar användes till avel.

Av SKKs registreringsbestämmelser framgår

vilka krav som ställs på föräldradjuren i din ras

för att en valpkull ska kunna registreras.